(Varning för jättetext)
Jag börjar faktiskt bli lite rädd. Allt är så fixerat kring egot och utsidan. Allt annat verkar bortglömt. Allt handlar bara om hur du framstår, och vem du är. Det kanske bara har med min åldersgrupp att göra, men det oroar mig. Idealvikter, idealkroppar osv. Det är en evig strävan mot ett mål som ändå bara slutar i olycka, för det kommer alltid vara någon som är lite bättre, lite smalare och lite brunare.
Varför kan inte alla bara strunta i vad den andra tycker och tänker. Vad skulle världen igentligen vara om alla var likadana, det finns alltid någon som gillar dig för allt du är. Folk klassas alledes för fort som konstiga, sjuka, störda osv. Att folk gör så är i grund och botten ett tecken på att de själva är där. Eller du själv om så är fallet. Att placera folk i fack efter vad de framstår som att vara är bara idiotiskt och ett bevis på hur sjuk världen är. För om folk är så lika att du kan sätta dem i kategorier är något allvarligt fel.
Alla fack har olika status för olika folk. Så det spelar ingen roll vem som är du. Du vill bara inte bli felplacerad utan tvingas ändra dig för att passa in i det fack du vill vara i.
Det hela blir en ond spiral. Man fester mer och mer vid sig själv och hur man framställer sig själv. Till slut tappar man allt som är viktigt, och allt vad hälsa och välmående heter. Speciellt i skolan där detta spelar en så enorm roll, blir detta omöjligt att undvika. Då man inte väljer sina klasskamrater/skolkamrater så får man anpassa sig efter sitt fack och sedan umgås med de som du anser lämpliga för att du ska få vara där du vill. Detta leder till enorma sociala komplex. Vilket gör att man ofta är så taskig mot varandra. Är man taskigare man är, ju osäkrare blir de andra, som i sin kamp efter acceptans blir ännu elakare tillbaka. ”What goes around comes around”. Detta trappas bara upp tills folk kommer till insikt.
När jag nu skriver. Förstår ni hur mycket av din och min tid detta tas upp av?
Ingen kan säga att de inte bryr sig om vad andra tycker. För det är som att säga att du aldrig är rädd. Alla bryr sig om vad andra tycker – mer eller mindre. Människan är ett flockdjur och flockdjur anpassar sig efter gruppen de är i.
Jag är inte perfekt, jag är inte ens i närheten av bra. Jag är förfärlig. Men jag försöker att inte bry mig, för igentligen, vad spelar det för roll? Bara du inte är elak och respekterar andra. Varför försöka bestiga ett berg utan topp? Vad har man igentligen att vinna? Det enda du gör är att du förlorar markfästet och svävar iväg i en värld full av krav och i-landsproblem.
Idag i skolan sa en kille att ”Din syster är snyggare än dig”. Rakt upp i mitt ansikte. Jag blev inte sårad, och brydde mig faktiskt inte så mycket. För alla kan ju inte gilla samma typ av tjejer och allt handlar ju inte om utsidan, jag bryr mig dessutom inte så mycket om hur jag ser ut såhär i slutet av nian – jag vill ju bara gå ur grundskolan. Men det som däremot störde mig är att han överhuvudtaget sa det, vart vill man med en sådan kommentar? Vad vill man igentligen ha för svar? ”Aha, okej, jag ska bättra mig”. Det där var både omoget och taskigt gjort.
Jaja, jag tänker inte fortsätta i min jättemonolog i alla evighet utan du får reflektera över detta själv lite. Om du orkar…
När man var en liten parv då spelade det ingen roll. (Fan va gammal jag känner mig…). Tar med en liten bild på mini-mig bara för att detta inlägg inte ska bli alltför tråkigt!
Känns som om jag leker smart, men jag menar vad jag skriver, och det kanske är värt att tänka över.
